MENY
För ett par veckor sedan satt jag i ett arbetsmöte på teams med ett par personer som jag inte träffat tidigare dessutom var några av mina vanliga kollegor med. Vi skulle gå varvet runt och presentera oss.
En av männen började och sa vad han hette, vilken yrkesroll han hade och pratade sedan lite personligt om vilken sport han gillade. Helt plötsligt höll han fram sin hand framför kameran och sa "Se så krokiga fingrar jag har.- men "Nisse" han har ännu krokigare" kanske sa han vilken sport "Nisse" hade hållit på med men jag liksom zoomade ut- Hans hand såg helt perfekt ut .
...
Skulle jag säga nått om mina fingrar ? nått i stilen att om det var en tävling så skulle jag utklassa dem totalt, skulle jag säga att det var väll inget att skoja om , eller bara hålla upp handen och få tyst på honom - han skulle säkert skämmas...
...möte pladdrade på ...
Jag hade svår att bestämma mig för hur jag skullle reagera -skulle jag känna mig arg, ledsen, förbannad, kränkt, oberörd ...
Jag satt i mina egna tankar och tänkte på att om vi träffats i verkligheten så hade jag istället fått utstå attt skaka hand med alla dessa män, där vissa fullkomligt krossar handen och fingrarna. Mitt lillfinger är så krokigt (ca 90grader) att när jag ska hälsa så sticker jag ofta den andre mitt i handen med min lillfingernagel. Nu på digitala möten så slipper jag ju det ...
Tankarna for vidare , jag tänkte på Kaj Pollak, "Det handlar om hur jag tar det, hur jag väljer att reagera".
Denne man hade inte haft för avsikt att såra mig, han såg inte mina händer... jag kom fram till att det faktiskt kunde vara lite kul att vara på ett möte där man skröt om vem som hade mest krokiga fingrar ...
och sen hade alla från det andra företaget presenterade sig och det blev min tur.
Det blev det första mötet där jag tyckte det var helt ok att faktiskt ha med mina händer i bild.
0